diktochpoesi

Det är en evig väntan, vareviga dag.
Det är en ljuv tanke om att få ha någon nära, en vacker dag.
Men hur ska man nu göra,? för att underlätta denna väntan.
Vareviga dag tänker jag på närhet, ömhet och den rätta.
Men förstår inte varför de inte kan lätta.
Måste de alltid vara så svårt, att finna nån att älska.
Måste de alltid vara så hårt, att förlora nån man älskat.
På något vis måste de gå att fixa, att finna sin egen lycka.
Att slippa stå själv och inte ha nån vid sin sida.
Men en vacker dag står kanske den rätta.
Och väntar på att få bli hämtad, fångad och behållen.
Skulle inte släppa taget, bara hålle henne hårt, men de är inte så lätt.
Det är nästan som en sjunkande ubåt.